Hildebard

Igår gjorde vi rollpersoner till rollspelet Drakar och Demoner-Trudvang. Min person blev en svärdsvingande kvinna med ett enormt starkt psyke och med ett trolls intelligens. Hennes namn är Hildebard. Vi gick även igenom våra liv på den gården där vi kommer ifrån. Vi började från sex års ålder och slutade upp vid sexton års ålder, då själva äventyret tar sin början. Ska spela på måndag tror jag. Det ska bli skoj.

Klar Barbar

En Mittländare till

Ytterligare en oklar bild. Joakim Gunnarsson, en arbetskollega tyckte att jag skulle göra klart den. Det finns dock ett flertal tekniska missar på bilden som gör att jag drar mig för att fixa till den. Bättre att lära sig av misstagen och göra en ny.

En Mittländare

Bilden är väl inte helt klar men det får duga så länge.

Fan art: Mara Från Ulthar (Trudvang tappning)

Mörka skuggor faller över Ulthars hamn. De svarta galärerna bär på slavar i sina sköten. Det verkar som att en viss inflytelserik slavhandlare har fallit för eget grepp och förhandlat sig en smula. Är det synden som straffar sig själv måhända?
Varför är katter så förknippade med månen och vad finns egentligen på dess baksida? Har dom som påpekar att månen är förknippad med galenskap rätt?

Vill ni veta svaret på dessa frågor? Läs i så fall Mara Från Ulthar av Karl Johnsson.

Trollfolkens svarta blod

Trollen och människorna i Osthem har alltid levt nära inpå varandra och man ser ofta trollens tragiska efterlämningar manifesterade i kött. Detta sorgliga och utstötta folk kallas helt enkelt för halvtroll. De för en hård tillvaro och den enda chansen de har att kunna resa sig över graden av träl eller möjligt vis tjänare är visa sin duglighet i strid. Inom krigskonsten kan de räta ut sina kuvade och krokiga ryggar därför att de må endast vara en halv människa men yxan och svärdet gör dem till en hel krigare.
Det är inte konstigt att man träffar på Stormlänningar med gula ögon. Detta är ett arv från trollen som är så pass vanligt förekommande att det inte ses ner på av gemene man.

Det ni ser på bilden är dels en Stormländsk kvinna med trollögon och dels ett halvtroll. Båda i krigets tjänst

Hirdman

På kontinenten Trudvangs Östra sida ligger ett hårt och kallt land. Där ett pälsklätt, vindpinat människosläkte är förhärskande och där trollfolken, även kallade Bastjurs närvaro aldrig är mer än ett andetag bort.
Detta är Osthems rike och här råder den starkes rätt. Detta förkunnar deras gud Storme. Den grymma traditionen av att blota sträcker sig långt tillbaka i tiden och mankraftiga är de antal trälar som hissats upp i blotstången under de högtider dessa barbarfolk har. De som åldras och känner vekheten i sin kropp kan inte räkna med att bli visade någon misskund.

Det många andra människosläkten ser som skrock och vidskepelse ser Stormlänningen som faktiska sanningar. Trollkarlar, siare och övriga vitnervävare kommer finna vistelsen i Osthem ensam... och högst dödlig.

Det ni ser på bilden är en hirdman. En krigare för den Stora guden Storme. Detta kan man se genom att han genomgått en så kallad skalljod. Detta betyder att man rakar av allt hår, eller delar av det. Man genomgår skalljod först när man dräpt sin första fiende. De som inte varit med i enviggar, dödskamper och härslag och därigenom dräpt får hålla sitt hår långt och sitt skägg orakat. Av de fyra stora folkslagen så har alla utom de egensinniga Vildbronjorna denna tradition av rakad skalle.

Sköldmö

Det sägs att de människor som bildat det som kallas Osthem, de som nu går under namnet Stormländare en gång var ett flertal folkstammar skiftandes i tro och tradition. De kom från det kalla norr där de grymma Bastjurs har herraväldet. Kemorer, Bulturer, Arker och Vildbronjor. Vildfolk var de alla. Svaga och splittrade. Men så kom dagen då den mäktige Gerban vandrade Trudvangs östra sida. Det var han som fick de vilda folksalgen att samla sig under ett banér och en Gud. Storme. Den Stora guden med sin brokiga syskonskara. Ännu finns de gamla trditionerna kvar. Inbakade i den nya tron lever de. Och undanträngda lever de som vägrat anpassa sig. De små folkstammarna som valt att vandra den sorgliga, ensliga stigen av förflutehet. i Osthem lever också de som hade landet innan Stormlänningarna kom. Här lever också de stolta Tronlänningarna.

Det ni ser på bilden är en kvinnlig Gerbanis anhängare. En kvinnlig krigare, eller som det heter Sköldmö. Det avhuggna huvudet invid henne är från ett Bastjurs. Närmare bestämt ett litet skogstroll.